Jag läste nånstans att man på riktigt dör först när när den siste som har ett minne av dig dör.
Arvid Thernström föddes i Kalmar den 11 augusti 1869 och dog i Kalmar den 9 januari 1939. Drygt ett år senare föddes Arvids förstfödda barnbarn, Arvid. Barnbarnet Arvid, som även är min pappa är alltså den äldste i sin generation. Visst kan det finnas någon som nu på ålderns höst minns Arvid Thernström när han gick på Kalmars gator under 30-talet, men troligast är att det fysiska minnet av Arvid dog med yngsta dottern Elfrida som 99 år gammal gick bort sommaren 2016.
Farmen Pont Drift, strax utanför Warrenton
Ja, mina barn om ni ha lust att ta en promenad på morgonkvisten innan solen blir för varm och allt levande tagit skugga så gå vi.
Vaalfloden flyter lugnt 300 meter nedanför. Namnet Vaal som uttalas fal betyder gråblå och denna färg har den när det regnat i Transvaal. Floden blir röd som blod när den får vatten från Fristaten. Det ena landet har grå lera och det andra röd lera och röd sand.
Den här busken som växer så lågkrypande på marken kallar Boerna "Frassibosch" vilket menar att den är varken träd eller buske. Rötterna innehåller många gånger så mycket ved som grenarna och bjuder ett finfint bränsle. Ser ni den har taggar som sticka och hakar som hålla fast. Det är denna hake som kobran hakar sitt skinn i efter det lossnat kring munnen och kryper ur det gamla skinnet. Här ligger ett skinn. Ser ni det är alldeles fullständigt in och utvänt även visande de blanka ytorna över ögonen. Denna buske tillhör akasiagruppen som är så välrepresenterad här. Kamelträdet, mimosan och andra, när de blomma doftar det liknande violens söta doft. Blommorna är små och obetydliga. Frukten är en lång böna hos frassibusken och tjock och stor hos kamelträdet som ni ser på det manstjocka träd som står där. Grenarna sitta här högt så att endast giraffen kan plocka till sig den sparsamma vegetationen som bekläder grenarna. Hylsorna är söta. Ett mal lägger sina ägg i blommorna och blir larv inne i baljan samt lever och blir mal av de ännu mjuka hinnorna. Sedan borrar den sig ur den då ganska hårda baljan.
Bönorna är smakliga för alla djur. Naturen har gjort dem så. För att bönan som är mycket hård, skall kunna gro och växa måste den ha varit utsatt för djurs magsafter och värmen eller uppkokade i vatten. Djuren kunna ej tugga sönder själva bönan. Rötterna ha en vämjelig lökaktig lukt. Jag har samlat dessa frukter och malt dem till korna som ett motgift för boskapssjuka och fann det bra.
Men nu går vi vidare. Här nära floden ligger den lilla kyrkogården. Det är ej många som sova här. Där ligger gamlefar Coetzer. Han var född på 1820-talet och kom hit upp med den stora Boertrekken 1838. Mycket har han varit med om. Flodhästarna rullade sig i floden på hans tid och landet var fullt av alla sorters storvilt. Det var han som sa "först var det lejonen så kafferna sen engelsmännen, men nu väntar jag inte längre utan bygger mitt eget hus". Här ligger sonen som dog i kallbrand i benet. Vagnshjulet körde över benet och bröt det. Doktorn bodde tolv timmar härifrån. Han spjälade det för hårt och fastän de utförde hans order att hälla över brännvin och lydde order att ej lossa bandaget. När de efter sonens enträgna böner till slut lossade bandaget var allt svart. Det var dåligt på den tiden som det alltid är i vildmarken. Många gå under men de som blir kvar är nog män. Nu säga vi i frid över eder som som ligga inom denna lilla ringmur av flata stenar. Att den tomma platsen där vår lilla mamma skrev sitt namn på stenen skulle en dag bli hennes och lillebrors voro vi då gudskelov okunniga om. Guds hand är tung, för tung ibland, men han ger också styrka.
Ja nu gå vi vidare på vår upptäktsfärd. Här är vi i flodskogen. Först ha vi kafferbärbusken som på sommar ger nog så mycket brunröda bär. För oss är det bara kärnor, men de nöja sig med lite.
Sen kommer blåbusken med sina jämntjocka långa uppåtväxande grenar. Ni vet nog att det är de svartas husbyggnadsvirke och frukten ser ut som kaffebönor. Jag har många gånger tänkt att bereda dem som kaffebönor, men gjorde det aldrig. När de svarta bygger en hydda ritas en cirkel på marken och cirkeln hugges ut med en gammal vagnsfjäderbit, ungefär fyra fingrar brett och en hands djup. Nu sättes blåbuskens grenar upprätt och stampas fast med en järnbit. Så förenas alla grenarna med två horisontala stödjeband gjorda av tunna käppar som tunnband på midjan och sammanbinds med råhudsremsor. I mitten av hyddan planteras en påle och alla upprättstående stöd sammanfogas omkring den. Nu är stommen färdig. Så samlas färsk kogödsel som lägges på hög för att jäsa. Detta blandas så med med den röda sandleran och huset muras upp fyra fot högt. Detta blir mycket hårt. På taket bindes över över mjuka grenar för att bilda en sorts veranda så att regnet ej kommer direkt på huset. Ett hål göres mot öster och ett i söder för ingång. I somliga fall täcks taket med gräsmattor. Nu kan ni gå och försöka att göra en hydda.
Här har vi mimosaträden. Ser ni deras blad är en samling små blad på en stjälk med motsvarande blad på varsin sida om stjälken. På nätterna och oväder resa de små bladen sig upp emot varandra för att förhindra utdunstning . Även göra de så i stark värme. Det är i själva verket en ökenplanta. Den är full av taggar och mycket svår att kliva upp i. Det är därför pärlhönsen sover i dem, så att vildkatten ej skall störa dem på natten när de är hönsblinda. Eljest sover de i pilträdsgrenar, som hänger över floden. Katterna riskerar ej ett hopp där, han vet att vattnet är vått.
Ser ni där hur denna mimosa är död. Trädets ende och dödliga fiende är den där härligt vackra, fina kvicka skalbagge som glänser i alla guldets och stålets färger, som ser ut som en spansk fluga. Den lägger sina ägg i klyftan vid grenen och larven äter sig in och växer till en stor tummes längd och tjocklek. När den i tidens fullbordan är färdig att bli utbildad i flygbaggen äter den hål ut genom barken. Genom detta hål och andra rinner sen trädets livskraft ut i form av mimosagummi, som kan samlas och säljas till att gummera frimärken med emedan den är smaklös. Små barn tycker om att äta gummit, eljest är det apornas sötsaksfabrik.
När solen närmar sig, när snön och isen smälter får vattnet ett nytt liv. Björkens knoppar öppnar upp och föder små mörkgröna blad. Allt får ett nytt liv och nytt hopp fyller upp bröstet. När den obeskrivliga kraften sätts i arbete i hans nordliga ådror, ser han inte driften, men han anar dess närvaro. När driften som fick hans förfäder att lämna sitt hem för att ta sig över land och hav ljuder, måste han lyda. Han måste ge sig av från sitt fäderneland för att aldrig mer återvända.
När tre unga män, Arvid, Gustaf och John, i april 1893 promenerade hem från sitt arbete, översköljdes de av driften. Och även om de alla levde under stabila förhållanden med framtiden för sig tändes lågan. En månad senare lämnade de Kalmar för att ytterligare en månad senare landstiga i Durban. Deras engelska var milt sagt bristfällig och utan kontakter eller möjlighet till jobb beslutade sig de tre unga männen att rikta blickarna mot Johannesburg. Ett Johannesburg där guld och gröna skogar ryktades florera. Pengarna delades upp i tre potter, varav en pott följde med till Johannesburg för sondering.
På den här tiden stannade järnvägen i Charlestown, ungefär halvvägs till lyckans rike. Resten av resan fick ske med oxvagn. Utan sällskap lämnade Arvid Durban och väl framme i Charlestown fick han för hälften av sina sparpengar till slut tag i en oxvagn som kunde bära hans packning och förnödenheter. Hemma i Sverige hade han storögt tagit del av alla historier om Afrikas fantastiska skogar, men här rådde det öde landets monotoni. Ökenlandskap inramat av tunnhåriga berg så långt ögat nådde. Missnöjd vände han sig mot oxen. Var det det här han hade lämnat tryggheten i Sverige för?
Med sin revolver lyckades han få en gam på fall, vilket var hans enda bedrift under resan. Efter två veckor av damm, solsveda och skavsår nådde han till slut sitt mål. Johannesburg - möjligheternas stad. Han hittade ett pensionat och efter att ha betalat en vecka i förskott insåg han att endast en tredjedel av besparingarna var kvar. Oddsen var knappast på hans sida men med god hjälp av ungdomlig naivitet höll han paniken i schack. Att hitta ett jobb när man varken känner någon eller kan språket är inte det enklaste. Hur hittar man ett jobb när varken kontakter eller språket är på ens sida?
Uppe vid Robinsons guldgruva kom Arvid i samspråk med en norrman som omgående lyckades lokalisera den trögflytande engelskans ursprung. Den välvillige norrmannen hänvisade till det Holländska järnvägskompaniet, där föreståndaren var svensk. Kanske behöver de en administratör eller revisorsassistent där. Väl där förklarade den svenske föreståndaren att administrationen inte var hans bord, han var ansvarig för det praktiska.
- Men om du vill kan du få jobb som eldare?
Arvid förklarade att han inte visste någonting om lokomotiv.
Inga problem ansåg föreståndaren.
- Det är ett ganska tufft jobb men du ser stark ut så det lär du dig snabbt.
Med detta fick Sydafrikaresenärens liv en ny vändning. Visst var arbetet hårt och erbjudandet om löneökning från hans svenske arbetsgivare vid eventuell hemfärd frestade naturligtvis, men stoltheten gjorde att han vägrade visa vit flagg. När den första lönen kom, skickade han ner pengar till kamraterna i Durban, som skulle täcka resan upp till Johannesburg. Den svenske föreståndaren hade lovat eldarjobb till dem också. De två kamraternas tid som eldare blev dock kortvarig. Efter tre månader tog det hårda jobbet och den tuffa atmosfären knäcken på dem. Arton timmars arbetsdag, där det ständigt var nån som skrek på dem kombinerat med ett allt annat än ombonat och hygieniskt boende gjorde att kamraterna till slut sa upp sig som "slavar åt järnvägskompaniet".
Den gladlynte varmhjärtade Gustaf var först ut. För besparingarna hade han köpt ett kafé i Johannesburg. Allt var på plats, men dagen innan öppnandet kom livet i kapp honom. Han hade som konsekvens av den bristfälliga hygienen och kontakten med allehanda skadeinsekter i det trånga boendet, drabbats av fläcktyfus. En vecka senare var Gustaf död. Alla pengar som återstod fick gå till hans begravning. Att begrava sin bäste vän i främmande land utan tid till sorgearbete och tröst var inte det Arvid hade räknat med när han ett år tidigare lämnade Kalmar.
Den tredje vännen var också sjuk men repade sig. Efter att ha prövat på olika kortlivade diversearbeten fastnade till slut den tredje vännen uppe i guldgruvan. Vännerna sålde kaféet för mindre än en tredjedel av vad Gustaf hade betalat.
En dag när Arvid rengjorde eldningsluckan blev han allvarligt bränd på vänstra sidan av ansiktet och vänsterhanden av glödande kol. Förmannen som inte hade någon att sätta in som ersättare förklarade att det inte var någon fara och att Arvid var tvungen att göra sitt bästa med sin friska sida. Att livet som eldare inte var det enklaste fick Arvid ytterligare ett bevis på när han några dagar senare missade ledstången med sin friska hand och föll överbord. Knät drogs ur led och tåget missade hans huvud med några centimeter. Förmannen som först kom springande visade ingen pardon, utan lät honom ligga kvar. Efter att ha tuppat av väcktes han av en engelsman med större empati än den dryge förmannen. Engelsmannen hjälpte honom upp och förde Arvid till en läkare.
I oktober (1894) frågade Arvid om förflyttning till Pretoria där plattläggningen till den nya Delagoa Bay-linjen skulle sätta igång.
I Pretoria försökte få ett rum, men blev nekad. Inga smutsiga eldare på lokomotiv gjorde sig besvär ansåg hyrsevärden. Endast gentlemen och rena och prydliga kontorister var där välkomna fick Arvid veta. Till slut fick han ett rum i ett skjul som gud glömde. Men efter att införskaffat stekpanna, vattenkokare och ett minimalt spritkök började ändå tillvaron till slut få färger. Hans närmsta chef var en grovhuggen holländare som hade för vana att läxa upp nykomlingar, men av någon anledning lyckades Arvid och holländaren komma på god fot med varandra.
Järnvägskompaniet växte på alla ledder och snart det behövdes det folk som kunde hantera dessa vidunder som färdades över den sydafrikanska prärien. 1893 fanns det i den del av Sydafrika som kallas Highveld inte mer än 20 lokomotiv medan antalet drygt fem år senare hade växt till ungefär 300 stycken. Med den senaste och bästa tekniken erövrade Holländska kompaniet markanden i Sydafrika och så gott som alla anställda blev "aktieägare" i kompaniet.
Under 1895 fick Arvid sitt lokomotivkörkort och kunde därför köra sin jungfrutripp. hans första lokomotiv var Lombard nr 54 som han började tjänstgöra med på den nystartade Delagoa Bay-linjen. Under resorna bodde han i ett tält och Pretoria var hans hamn varannan vecka, där han mellan resorna tvättade och levde ett ganska sorglöst liv.
Efter fullfärdigandet av Delagoa Bay-linjen förflyttades Arvid till huvudlinjen, där flera år av äventyr vid järnvägen följde.
Nästa anhalt var Darling utanför Kapsteden där ett mejeri byggdes upp.
Boerkriget hade brutit ut och efter alla dessa år i Transvaal där han hade alla sina vänner var det ingen som såg honom som något annat än en rebell. Vem kunde klandra honom för att han var pro-boer.
1906 gifte han sig och tröttnade på sitt civiliserade liv som mejerist. Driften kallade och tillsammans med sin fru, Mabel, tog han sig tillbaka upp i landet för att starta upp farmen Pont Drift utanför Warrenton. Många av parets vänner varnade för det närmast dumdristiga i att börja ett farmarliv i denna "obördiga" del av Sydafrika, men att vistelsen i norr skulle sluta på ett sådant hjärtskärande vis var det ingen som anade.
Oktober 1918 hände det oerhörda att hustrun Mabel insjuknade i spanska sjukan och dog. Med sig tog hon den ännu inte namngivne "lillebror". Kvar stod Arvid med en farm på kryckor och fem små barn. Under de tjugo år som Arvid överlevde sin Mabel var det som att ett stort mögligt täcke övermannade Arvid under oktober månad och det var alltid med lättnad han tog sig an november månad.
